Pelle Olofsson

Snart är det dags. Den 28 maj öppnar Moderna Museet i Stockholm sin Siri Derkert-utställning. Nu snackar vi om en av de riktigt stora svenska modernisterna, och dessutom internationellt erkänd.

Till den som vill läsa på rekommenderar jag den officiella sajten, med bland annat en förteckning över museiobjekt.

Så var det då dags att kolla in Fotografiska museet i Stockholm. Denna unisont hyllade bastion för fotografi och, tycker jag mig förstått, bred smak - sånt som fölk vill ha - har ju haft ett oerhört framgångsrikt första år. Idag var det sista dagen för Fotografiskas andra stora utställning: Fashion, om modefotografiets utveckling från 1920-talet fram till nutid.

Visst är det lite kul att se hur olika perioder haft sina ideal och konventioner, men det bestående intrycket av utställningen är rätt platt. Några bilder jag minns:

Modell promenerar med lejon.

Man "haj-surfar" under vattnet.

Scarlett Johansson stylad/utklädd till pojkaktig bankir.

En massa så kallade supermodeller från 1990-talet.

Jeans och nipplar.

Samtidigt pågick ett par andra utställningar. Lady Warhol bestod av porträtt av Andy Warhol i peruk, klänning och smink. Bilderna togs 1981 av Christopher Makos. Tanken bakom det hela, att göra en tolkning av Man Rays foton av Marcel Duchamp från 1921, är kul. Fotona är rätt trista. Jaha, Andy som lady. Se där.

Vilken tur då att utställningen kompletteras av en installation av mulitmedia-föreställningen The Exploding Plastic Inevitable från 1966. Det var då Warhol fick idén att låta Velvet Undergrund uppträda tillsammans med några av hans assistenter/superstars med sina filmer projicerade på dem. Sen lät han spela in alltsammans. På Fotografiska visar man filmerna på fyra dukar samtidigt, på ett rums fyra väggar. Tråkigt att ljudet är så dåligt, men kringinfon och en dokumentär kompletterar verket bra.

 

En sak som skiljer Fotografiska från många andra är att besökarna verkar starkt lokalt förankrade. Mer Vasastan och Södermalm (läs medvetna innerstadsbor av alla åldrar) än kulturtanter och turister från Italien, Ryssland, Frankrike, Kina och USA. Lokalen är fin och funktionsduglig då det är just foto och inget annat som ska visas.

 

Igår besökte jag den andra Modernautställningen på Moderna Museet i Stockholm. Den första ägde rum 2006 och tanken är alltså att den ska återkomma vart fjärde år vilket gör den till en qaudrennial(?). Syftet är att vara en återkommande mönstring av svensk samtidskonst. därför tar man även in verk av internationella konstnärer som är verksamma i Sverige.

Nu hade jag inte några jättehöga förväntningar på utställningen, men den kändes ändå ganska ... ljummen. En trevlig videoinstallation här och en fyndig skulptur där. Fyndiga tavlor föreställande chokladkakor och en djupdykning i Bergmans Persona i olika mixed media-verk. Men ingenting som direkt påverkade mig på något djupare plan. Förutom Andreas Erikssons tavlor.

Baum av Andreas Eriksson

 

Ett tips är dock att införskaffa katalogen (för endast 20 kronor). Lustigt nog är det rätt intressant att läsa om konstnärerna, trots att deras verk inte direkt berörde. Mitt samlade omdöme är ändå att det var kul att se vad Moderna anser är representativt för den svenska samtidskonsten. Modernautställningen 2014 kanske blir mer spännande.

Passa på att besöka Östasiatiska museets utställning med statyer ur den kinesiska terrakottaarmén. Men se till att boka en guidad visning, det ger otroligt mycket mer än att läsa från info-tavlor.

Det är endast tio stycken statyer som ställs ut, men det är något av en sensation då den kinesiska staten normalt sett endast lånar ut åtta per utställning. Dessutom kommer man riktigt nära, på fyndplatsen i Kina står man som besökare långt ifrån. Och så är det massor av andra intressanta fynd, bland annat en mängd mindre terrakottakrigare och olika bruksföremål.

Besökte nyligen Göteborg. I hotellets lobby: En inramad affisch föreställande en målning av Kandinskij. Helt klart tankeväckande. På väggarna i landets hotell, företag, myndigheter, etc hänger ofta konstaffischer. Är det här ett utslag av ett brinnande konstintresse hos det svenska folket? Sitter någon i ett sammanträdesrum och högt och ljudligt proklamerar att "Här behövs banne mig en reproduktion av Kandinskijs komposition nr 8!"

Jag misstänker att det snarare handlar om fantasilöshet och bekvämlighet. Jag misstänker att det någonstans långt bak i de där katalogerna från kontorsmaterielsleverantörerna finns en sida med konstreproduktioner. Eller så finns en speciell liten avdelning på kontorsvaruhusen. Klappat och klart. Världsberömd konst som varken sticker ut eller förolämpar någon.

Kanske är det här ett lyxproblem? Kanske borde jag bara bli glad över att det hänger en Kandinskijaffisch på väggen och nöja mig med det? Och kanske har jag fel, kanske hänger just Kandinskijaffischen där för att någon - precis som jag - älskar hans verk och vill att alla gäster ska njuta av det. Låt oss hoppas på det.

För länge sedan frågade en vän vilka mina favoritkonstnärer var. Jag började rabbla: "Kandinskij, Caravaggio, Dali ...". "Dali!" avbröt hon, "Varför är killar alltid så galna i Dali?". Vad svarar man egentligen på en sån fråga? Till att börja med kan vi ifrågasätta om den stora gruppen killar verkligen är galna i Dali. Men visst, många av oss är uppenbarligen det och för mig är svaret ganska enkelt. Gary Larson.

På 1980-talet gick det fortfarande att köpa andra serietidningar än Bamse, Fantomen och Kalle Anka på mataffärerna. En av dem hette Larson och innehöll inte helt oväntat främst alster av den amerikanske tecknaren Gary Larson. I ett nummer fanns den här brillianta teckningen med titeln De tidlösa taxarna.

Istället för smälta klockor hänger smälta hundar över träden och scenen, men Larson har intressant nog behållit klockan med myrorna (som i Dalis verk symboliserar förruttnelse). Den officiella svenska titeln för The Persistence of Memory är Minnets beständighet, något som den svenska Larson-redaktören uppenbarligen inte var medveten om då han direktöversatte The Persistence of Weiner-dogs till De tidlösa taxarna.

Det här hade jag förstås ingen aning om när jag tolv år gammal häpnade över teckningen. Plötsligt var konst något att räkna med. Jag antar att jag får tacka Gary Larson för mitt konstintresse.

Den här hösten tänker jag lite extra på Dorothea Tanning, och det borde du också göra. Tanning är den sista levande surrealisten och uppnådde den 25 augusti den aktningsvärda åldern 100. När Tanning flyttade till New York 1935 mötte hon surrealismen och tids nog surrealisterna. Där träffade hon bland andra Marcel Duchamp, Yves Tanguy och förstås Max Ernst som hon gifte sig med och levde tillsammans med till 1976 då Ernst gick bort.

Under 1950-talet började Tanning influeras av trasiga speglar och hennes måleri blev mer prismatiskt. Det var först då ett verkligt originellt uttryck tog form. Ett bra exempel är Insomnias från 1957 som sedan ett par år tillbaka finns på Moderna Museet i Stockholm. Gå och se den om du har möjlighet, för det här är en otroligt fängslande målning. Ett annat tips är Tannings officiella sajt: www.dorotheatanning.org. Så om du inte redan har stiftat bekantskap med Dorothea Tanning är det på tiden att du gör det nu.

Högst upp på min lista över böcker att köpa och läsa direkt, inte lägga på kö i hyllan, står Den stora konstsvindeln - en Brillobok av Tomas Anderberg. Mest för att huvudpersonen i boken heter Pontus Hultén. Denna märkliga man, som gjorde Moderna Museet i Stockholm världsberömt på 1960-talet, som skapade Centre Pompidou i Paris och som uppenbarligen förfalskade äkthetsintyg till de Brilloboxar som 1968 ställdes ut på Moderna på världens första Warhol-retrospektiv.

Vad är då grejen? Jo Brilloboxarna var helt enkelt lådor som man tagit direkt från Brillofabriken. Med andra ord rör det sig om ej auktoriserade verk. Det här säger en hel del om hur konstvärlden fungerar, men också om konstbegreppet och det är förhoppningsvis det författaren ägnar en god del av texten.

Att en så respekterad konstmänniska som Hultén skulle ägna sig åt bedrägeri är kanske inte helt överraskande. Det lär ha varit han som låg bakom Warhol-citatet att "i framtiden är alla kända i 15 minuter" som första gången återfanns i katalogen till tidigare nämnda utställning. Motiveringen skall ha varit att även om Warhol inte sagt det, så var det något han skulle ha kunna sagt. Obetalbart.