Världsberömd konst som varken sticker ut eller förolämpar någon
Besökte nyligen Göteborg. I hotellets lobby: En inramad affisch föreställande en målning av Kandinskij. Helt klart tankeväckande. På väggarna i landets hotell, företag, myndigheter, etc hänger ofta konstaffischer. Är det här ett utslag av ett brinnande konstintresse hos det svenska folket? Sitter någon i ett sammanträdesrum och högt och ljudligt proklamerar att "Här behövs banne mig en reproduktion av Kandinskijs komposition nr 8!"
Kanske är det här ett lyxproblem? Kanske borde jag bara bli glad över att det hänger en Kandinskijaffisch på väggen och nöja mig med det? Och kanske har jag fel, kanske hänger just Kandinskijaffischen där för att någon - precis som jag - älskar hans verk och vill att alla gäster ska njuta av det. Låt oss hoppas på det.
Komposition 8 av Vasilij Kandinskij
Jag misstänker att det snarare handlar om fantasilöshet och bekvämlighet. Jag misstänker att det någonstans långt bak i de där katalogerna från kontorsmaterielsleverantörerna finns en sida med konstreproduktioner. Eller så finns en speciell liten avdelning på kontorsvaruhusen. Klappat och klart. Världsberömd konst som varken sticker ut eller förolämpar någon.Kanske är det här ett lyxproblem? Kanske borde jag bara bli glad över att det hänger en Kandinskijaffisch på väggen och nöja mig med det? Och kanske har jag fel, kanske hänger just Kandinskijaffischen där för att någon - precis som jag - älskar hans verk och vill att alla gäster ska njuta av det. Låt oss hoppas på det.
Jag tackar Gary Larson för mitt konstintresse
För länge sedan frågade en vän vilka mina favoritkonstnärer var. Jag började rabbla: "Kandinskij, Caravaggio, Dali ...". "Dali!" avbröt hon, "Varför är killar alltid så galna i Dali?". Vad svarar man egentligen på en sån fråga? Till att börja med kan vi ifrågasätta om den stora gruppen killar verkligen är galna i Dali. Men visst, många av oss är uppenbarligen det och för mig är svaret ganska enkelt. Gary Larson.
På 1980-talet gick det fortfarande att köpa andra serietidningar än Bamse, Fantomen och Kalle Anka på mataffärerna. En av dem hette Larson och innehöll inte helt oväntat främst alster av den amerikanske tecknaren Gary Larson. I ett nummer fanns den här brillianta teckningen med titeln De tidlösa taxarna.
Istället för smälta klockor hänger smälta hundar över träden och scenen, men Larson har intressant nog behållit klockan med myrorna (som i Dalis verk symboliserar förruttnelse). Den officiella svenska titeln för The Persistence of Memory är Minnets beständighet, något som den svenska Larson-redaktören uppenbarligen inte var medveten om då han direktöversatte The Persistence of Weiner-dogs till De tidlösa taxarna.
Det här hade jag förstås ingen aning om när jag tolv år gammal häpnade över teckningen. Plötsligt var konst något att räkna med. Jag antar att jag får tacka Gary Larson för mitt konstintresse.
På 1980-talet gick det fortfarande att köpa andra serietidningar än Bamse, Fantomen och Kalle Anka på mataffärerna. En av dem hette Larson och innehöll inte helt oväntat främst alster av den amerikanske tecknaren Gary Larson. I ett nummer fanns den här brillianta teckningen med titeln De tidlösa taxarna.
The Persistence of Weiner-dogs av Gary Larson
Istället för smälta klockor hänger smälta hundar över träden och scenen, men Larson har intressant nog behållit klockan med myrorna (som i Dalis verk symboliserar förruttnelse). Den officiella svenska titeln för The Persistence of Memory är Minnets beständighet, något som den svenska Larson-redaktören uppenbarligen inte var medveten om då han direktöversatte The Persistence of Weiner-dogs till De tidlösa taxarna.
Det här hade jag förstås ingen aning om när jag tolv år gammal häpnade över teckningen. Plötsligt var konst något att räkna med. Jag antar att jag får tacka Gary Larson för mitt konstintresse.
