Jag tackar Gary Larson för mitt konstintresse
För länge sedan frågade en vän vilka mina favoritkonstnärer var. Jag började rabbla: "Kandinskij, Caravaggio, Dali ...". "Dali!" avbröt hon, "Varför är killar alltid så galna i Dali?". Vad svarar man egentligen på en sån fråga? Till att börja med kan vi ifrågasätta om den stora gruppen killar verkligen är galna i Dali. Men visst, många av oss är uppenbarligen det och för mig är svaret ganska enkelt. Gary Larson.
På 1980-talet gick det fortfarande att köpa andra serietidningar än Bamse, Fantomen och Kalle Anka på mataffärerna. En av dem hette Larson och innehöll inte helt oväntat främst alster av den amerikanske tecknaren Gary Larson. I ett nummer fanns den här brillianta teckningen med titeln De tidlösa taxarna.
Istället för smälta klockor hänger smälta hundar över träden och scenen, men Larson har intressant nog behållit klockan med myrorna (som i Dalis verk symboliserar förruttnelse). Den officiella svenska titeln för The Persistence of Memory är Minnets beständighet, något som den svenska Larson-redaktören uppenbarligen inte var medveten om då han direktöversatte The Persistence of Weiner-dogs till De tidlösa taxarna.
Det här hade jag förstås ingen aning om när jag tolv år gammal häpnade över teckningen. Plötsligt var konst något att räkna med. Jag antar att jag får tacka Gary Larson för mitt konstintresse.
På 1980-talet gick det fortfarande att köpa andra serietidningar än Bamse, Fantomen och Kalle Anka på mataffärerna. En av dem hette Larson och innehöll inte helt oväntat främst alster av den amerikanske tecknaren Gary Larson. I ett nummer fanns den här brillianta teckningen med titeln De tidlösa taxarna.
The Persistence of Weiner-dogs av Gary Larson
Istället för smälta klockor hänger smälta hundar över träden och scenen, men Larson har intressant nog behållit klockan med myrorna (som i Dalis verk symboliserar förruttnelse). Den officiella svenska titeln för The Persistence of Memory är Minnets beständighet, något som den svenska Larson-redaktören uppenbarligen inte var medveten om då han direktöversatte The Persistence of Weiner-dogs till De tidlösa taxarna.
Det här hade jag förstås ingen aning om när jag tolv år gammal häpnade över teckningen. Plötsligt var konst något att räkna med. Jag antar att jag får tacka Gary Larson för mitt konstintresse.
Grattis Dorothea Tanning
Den här hösten tänker jag lite extra på Dorothea Tanning, och det borde du också göra. Tanning är den sista levande surrealisten och uppnådde den 25 augusti den aktningsvärda åldern 100. När Tanning flyttade till New York 1935 mötte hon surrealismen och tids nog surrealisterna. Där träffade hon bland andra Marcel Duchamp, Yves Tanguy och förstås Max Ernst som hon gifte sig med och levde tillsammans med till 1976 då Ernst gick bort.
Under 1950-talet började Tanning influeras av trasiga speglar och hennes måleri blev mer prismatiskt. Det var först då ett verkligt originellt uttryck tog form. Ett bra exempel är Insomnias från 1957 som sedan ett par år tillbaka finns på Moderna Museet i Stockholm. Gå och se den om du har möjlighet, för det här är en otroligt fängslande målning. Ett annat tips är Tannings officiella sajt: www.dorotheatanning.org. Så om du inte redan har stiftat bekantskap med Dorothea Tanning är det på tiden att du gör det nu.
Insomnias, 1957
Under 1950-talet började Tanning influeras av trasiga speglar och hennes måleri blev mer prismatiskt. Det var först då ett verkligt originellt uttryck tog form. Ett bra exempel är Insomnias från 1957 som sedan ett par år tillbaka finns på Moderna Museet i Stockholm. Gå och se den om du har möjlighet, för det här är en otroligt fängslande målning. Ett annat tips är Tannings officiella sajt: www.dorotheatanning.org. Så om du inte redan har stiftat bekantskap med Dorothea Tanning är det på tiden att du gör det nu.
