Fashion, Lady Warhol och Exploding Plastic Inevitable
Så var det då dags att kolla in Fotografiska museet i Stockholm. Denna unisont hyllade bastion för fotografi och, tycker jag mig förstått, bred smak - sånt som fölk vill ha - har ju haft ett oerhört framgångsrikt första år. Idag var det sista dagen för Fotografiskas andra stora utställning: Fashion, om modefotografiets utveckling från 1920-talet fram till nutid.
Visst är det lite kul att se hur olika perioder haft sina ideal och konventioner, men det bestående intrycket av utställningen är rätt platt. Några bilder jag minns:
Modell promenerar med lejon.
Man "haj-surfar" under vattnet.
Scarlett Johansson stylad/utklädd till pojkaktig bankir.
En massa så kallade supermodeller från 1990-talet.
Jeans och nipplar.
Samtidigt pågick ett par andra utställningar. Lady Warhol bestod av porträtt av Andy Warhol i peruk, klänning och smink. Bilderna togs 1981 av Christopher Makos. Tanken bakom det hela, att göra en tolkning av Man Rays foton av Marcel Duchamp från 1921, är kul. Fotona är rätt trista. Jaha, Andy som lady. Se där.
Vilken tur då att utställningen kompletteras av en installation av mulitmedia-föreställningen The Exploding Plastic Inevitable från 1966. Det var då Warhol fick idén att låta Velvet Undergrund uppträda tillsammans med några av hans assistenter/superstars med sina filmer projicerade på dem. Sen lät han spela in alltsammans. På Fotografiska visar man filmerna på fyra dukar samtidigt, på ett rums fyra väggar. Tråkigt att ljudet är så dåligt, men kringinfon och en dokumentär kompletterar verket bra.
Visst är det lite kul att se hur olika perioder haft sina ideal och konventioner, men det bestående intrycket av utställningen är rätt platt. Några bilder jag minns:
Modell promenerar med lejon.
Man "haj-surfar" under vattnet.
Scarlett Johansson stylad/utklädd till pojkaktig bankir.
En massa så kallade supermodeller från 1990-talet.
Jeans och nipplar.
Samtidigt pågick ett par andra utställningar. Lady Warhol bestod av porträtt av Andy Warhol i peruk, klänning och smink. Bilderna togs 1981 av Christopher Makos. Tanken bakom det hela, att göra en tolkning av Man Rays foton av Marcel Duchamp från 1921, är kul. Fotona är rätt trista. Jaha, Andy som lady. Se där.
Vilken tur då att utställningen kompletteras av en installation av mulitmedia-föreställningen The Exploding Plastic Inevitable från 1966. Det var då Warhol fick idén att låta Velvet Undergrund uppträda tillsammans med några av hans assistenter/superstars med sina filmer projicerade på dem. Sen lät han spela in alltsammans. På Fotografiska visar man filmerna på fyra dukar samtidigt, på ett rums fyra väggar. Tråkigt att ljudet är så dåligt, men kringinfon och en dokumentär kompletterar verket bra.
En sak som skiljer Fotografiska från många andra är att besökarna verkar starkt lokalt förankrade. Mer Vasastan och Södermalm (läs medvetna innerstadsbor av alla åldrar) än kulturtanter och turister från Italien, Ryssland, Frankrike, Kina och USA. Lokalen är fin och funktionsduglig då det är just foto och inget annat som ska visas.
Modernautställningen 2010
Igår besökte jag den andra Modernautställningen på Moderna Museet i Stockholm. Den första ägde rum 2006 och tanken är alltså att den ska återkomma vart fjärde år vilket gör den till en qaudrennial(?). Syftet är att vara en återkommande mönstring av svensk samtidskonst. därför tar man även in verk av internationella konstnärer som är verksamma i Sverige.
Nu hade jag inte några jättehöga förväntningar på utställningen, men den kändes ändå ganska ... ljummen. En trevlig videoinstallation här och en fyndig skulptur där. Fyndiga tavlor föreställande chokladkakor och en djupdykning i Bergmans Persona i olika mixed media-verk. Men ingenting som direkt påverkade mig på något djupare plan. Förutom Andreas Erikssons tavlor.
Nu hade jag inte några jättehöga förväntningar på utställningen, men den kändes ändå ganska ... ljummen. En trevlig videoinstallation här och en fyndig skulptur där. Fyndiga tavlor föreställande chokladkakor och en djupdykning i Bergmans Persona i olika mixed media-verk. Men ingenting som direkt påverkade mig på något djupare plan. Förutom Andreas Erikssons tavlor.
Baum av Andreas Eriksson
Ett tips är dock att införskaffa katalogen (för endast 20 kronor). Lustigt nog är det rätt intressant att läsa om konstnärerna, trots att deras verk inte direkt berörde. Mitt samlade omdöme är ändå att det var kul att se vad Moderna anser är representativt för den svenska samtidskonsten. Modernautställningen 2014 kanske blir mer spännande.
